trasig.

ibland orkar man bara inte vara förbannad.
min själ är så trött att jag inte orkar uttrycka några känslor.
alla tecken på en depression börjar rada upp sig.
jag vill egentligen inget annat är sova hela dagarna.
men när jag får sova, som nu. vill jag inte längre. kan inte.

jag går runt i ett ständigt vemod och vill inte engagera mig eller göra något.
att resa sig upp och gå ut i verkligheten känns inte som ett alternativ.
att ens titta ut eller uppmärksamma att det finns en värld där ute, jag vill bara inte.

jag har mitt liv här. i mitt huvud. & jag orkar inte ens engagera mig i den.


idag har jag varit på jobbet första dagen efter min sjukskrivning.
det känndes helt plötsligt inte viktigt att visa vad man går för eller göra bra ifrån sig.
orkar inte le eller göra det jag ska.

"hon bara ler när ni ser på"
just nu känns det inte ens viktigt att låtsas.
jag skyller på min smärta och kanske är det därför.
men det sitter så mycket djupare & det är svårt att komma åt.
verklighetsflykt och förnekelse är min medecin.

imorrn blir det en fylla & så får vi se vad som händer.
selfdestruction på hög nivå kanske.

skjut mig!