tvetydig

jag ser snäll film men går innan det lyckliga slutet. för jag kräks på sagor och fantasi utan grund. men medans jag istället gömmer mig här dränkt i ångestfyllda ord och smärta under ytan. hör jag kletet i den vackra musiken som markerar slutet och lyckan och live happily ever after.
det flödar, rinner över ja nästan krälar av honungslen sötma & nu är illamåendet verkligen vid ytan. jag vill fylla lungor med novermberluft och kyla. önska att lungorna sammarbetade tillräckligt för att komma bort härifrån. dämpa kliandet i fotsulorna och bara bort, bort, bort. för jag vill ju inte vara här. räddande ängel med små vita. jag sitter utanför porten i bara en tröja. jag fryser, önskar att tårarna som vilar slött på kinden kunde frysa till is precis som mitt hjärta gjorde då för länge sen. jag hör henne komma men jag ids inte titta upp. jag skakar, hon håller om. upp till trygg lägenhet igen och jag vill inte vara såhär. hudlös och rödögd. så jag skrattar, flinar och berättar historier. bättre så. är man inte under huden ska man slippa se det som kryper. -sömn- snart ska jag åka till jobb och le vackra leenden och låtsas att solen skiner. för jag är den som pratar om det vackra vädret medan jag stångar huvudet blodigt mot väggen. men något i mig har dött för det känns i min andedräkt. jag äter missbildad skorpa och fil i glas. orkar inte göra som man borde och ska. borsta, skölja och borsta igen. den ligger där fortfarande. liklukten. man kan inte gömma skelett i garderoben i evighet. svälj dem hela och dölj stanken. hur länge dröjer det innan någon ser igenom mig?

nu tar jag iaf mina blåslagna armar till jobbet.
förbereder mig på halvljug.
idag orkar jag inte med någon sanning.