hon

jag är sanslöst sugen på att göra något dumt nu.
dricka upp min baccardi i kylen ensam.
prova hur många alvedon som krävs för ett rus.
testa något annat.

men jag fördricker mig på brämmhults färskpressade annanasjuice och lyssnar sönder musik. förslöar tankarna med skitfilm på tv. (men jag tittar bort under kyssen och de lyckliga sluten)

jag har gjort fint hemma med nya lakan och ljusen..
men jag vill att någon någon någon ska dela glädjen,
& uppskatta försöken.

för jag faller faller faller. min kropp tillåter mig inte att vara lycklig. all glädje följs av ångest och jag lägger ner så mycket energi på att upprätthålla skenet, att bära masken, att jag glömmer. hur man finner glädje på riktigt.

"Hon satt hemma i soffan framför tv:n när skriket började bubbla i halsen. Helt utan uppenbar anledning ville hon bara ställa sig upp och skrika tills rösten försvann. Var det den löjliga tandkrämsreklamen som framkallade det eller var det nåt annat som satt djupare. Lite av charmen med att skrika tills man dog var ju att man inte behövde fundera över det. Hur det än låg till så försvann all energi där och då. Inte för att det hade funnits mycket där innan. Men hon hade lagat mat, hon hade diskat och hon hade städat i badrummet som hon sagt att hon skulle göra i flera veckor. Det kanske låter banalt och det kanske är sådant som andra människor gör varje dag. Men för henne var det alltid en kamp, att ta sig igenom dagarna på någorlunda normalt sätt. På något sätt kändes det som om efter de här dagarna som flöt på normalt. Då hon nästan kände sig som en människa, som en av de andra. När de dagarna passerade och ångesten igen bubblade upp till utan. Det var då, det var då apatin slog som hårdast och ångesthammaren dunkade i bröstet som aldrig förr. & om hon bara kunde skrika. Släppa ut all ilska och alla instängda känslor som låg och tryckte i hjärtetrakten. Då kanske det skulle gå över sen. Då kanske hon inte behövde ligga och gråta under sitt täcke eller ännu värre bara ligga och stirra in i väggen utan att ens ha förmågan att röra sig, än mindre viljan. Men hon vågade inte. Hon vågade inte släppa ut allt det onda i ett skrik. För hon visst liksom inte hur det skulle sluta. Hon skulle aldrig kunna påbörja det utan att få ut allt. Tänk om någon skulle ringa polisen när hon vrålade så fönsterrutorna sprack. Eller att någon överhuvudtaget uppmärksammade henne. Då skulle hon ju bli tvungen att förklara sig. & det ville hon verkligen inte."