curry & chili

lilla lilla chili.
följer mig vart jag än går.
& när jag inte är hemma ligger hon under soffan.
eller sitter bland mina handdukar.

inatt sov hon på min mage.
& idag har vi turats om att sitta i fönstret,
trängts i soffan.
& sysslat med min tvätt.
fast på olika sätt.
hon motarbetade mig lite.

men jag tycker om henne ändå.
två kryddtjejer med mycket gemensamt.
lata, busiga & ganska nyfikna.

nu ska vi nog gå och knyta oss.
hon har redan däckat på mitt hallgolv.
som sagt, vi har mycket gemensamt.
chili & curry

don't touch me

idag var bara en sån dag.
jag hade kunnat grina om nån hade petat på mig för hårt.
jag gömde mig bakom en vägg av ljud.
& jag kände skräcken i pauserna.
nu kan jag höra mina egna tankar.

motivationen nådde bottenresultat.
& jag började min arbetsdag i ilska.
efter en underbar förmiddagsfika med favoriter?!

men det gick väl bra tillslut.
ett litet utbrott men jag bet mig i läppen.
psykiskt instabil; visst har du rätt men jag tänker inte bjuda på det.

så det finns hopp om livet och jag ska trösta mig med min nyfunna vän.
kramas lite med chili. curry och chili. vi är ett fint par!

nostalgi

idag var jag i finspång.
det doftade syren och det kändes faktiskt lite som hemma.
på bussen hem träffade jag en annan bloggare.
cybervärlden smyger sig in och förenar sig med verkligheten.

& på tal om föreningar.

"det bor två silverfiskar hos mig. de är typ alltid hemma. men en dag var de borta & jag fattade inte vart de hade tagit vägen...

sen kom de tillbaka, då var de tre. & då förstod jag."

fortplantningen går som den ska. skönt att jag slipper tänka på den biten.
grattis jimmy till en liten william(?) eller vad ni nu bestämmer er för.

nu ska jag kolla lite på titanic och dricka päronsaft!

kanske

men jag är kanske lite trött på att alltid vara den som räddar.
den som tar emot när någon faller.
& den som håller handen, stryker ryggen och viskar lungt i örat.
jag kanske inte vill vara den som får höra allt.
& förväntas handla utefter det.

jag kanske bara vill se till mig själv.
nysta i min egen härva.
& kanske komma någonstans.

borta.

försvunnet.
tappade suget.
så jag drack sprit tre (arbets)dagar i rad.
jag flydde som jag brukar.
men med uppmaningar från ff.

& det kanske är så att ingen är lycklig.
eller att alla gömmer sig bakom sina masker eller murar.
(lycka är ett begrepp som mänskligheten har hittat på för att ha något att sträva efter. så de slipper inse hur meningslöst allt är)

men jag har ingen lust att acceptera det och bita mig i läppen.
jag vill skrika och slåss.
& nån gång kommer jag göra det.
även om det blir en obetydlig strid.
sådetså!

& naturen tar ut sin rätt.
för mycket sprit och äventyr och för lite sömn.
jag har ingen röst och en hosta som heter duga.
men det var fan värt det.

jag var "lycklig" ett litet tag.

hon

jag är sanslöst sugen på att göra något dumt nu.
dricka upp min baccardi i kylen ensam.
prova hur många alvedon som krävs för ett rus.
testa något annat.

men jag fördricker mig på brämmhults färskpressade annanasjuice och lyssnar sönder musik. förslöar tankarna med skitfilm på tv. (men jag tittar bort under kyssen och de lyckliga sluten)

jag har gjort fint hemma med nya lakan och ljusen..
men jag vill att någon någon någon ska dela glädjen,
& uppskatta försöken.

för jag faller faller faller. min kropp tillåter mig inte att vara lycklig. all glädje följs av ångest och jag lägger ner så mycket energi på att upprätthålla skenet, att bära masken, att jag glömmer. hur man finner glädje på riktigt.

"Hon satt hemma i soffan framför tv:n när skriket började bubbla i halsen. Helt utan uppenbar anledning ville hon bara ställa sig upp och skrika tills rösten försvann. Var det den löjliga tandkrämsreklamen som framkallade det eller var det nåt annat som satt djupare. Lite av charmen med att skrika tills man dog var ju att man inte behövde fundera över det. Hur det än låg till så försvann all energi där och då. Inte för att det hade funnits mycket där innan. Men hon hade lagat mat, hon hade diskat och hon hade städat i badrummet som hon sagt att hon skulle göra i flera veckor. Det kanske låter banalt och det kanske är sådant som andra människor gör varje dag. Men för henne var det alltid en kamp, att ta sig igenom dagarna på någorlunda normalt sätt. På något sätt kändes det som om efter de här dagarna som flöt på normalt. Då hon nästan kände sig som en människa, som en av de andra. När de dagarna passerade och ångesten igen bubblade upp till utan. Det var då, det var då apatin slog som hårdast och ångesthammaren dunkade i bröstet som aldrig förr. & om hon bara kunde skrika. Släppa ut all ilska och alla instängda känslor som låg och tryckte i hjärtetrakten. Då kanske det skulle gå över sen. Då kanske hon inte behövde ligga och gråta under sitt täcke eller ännu värre bara ligga och stirra in i väggen utan att ens ha förmågan att röra sig, än mindre viljan. Men hon vågade inte. Hon vågade inte släppa ut allt det onda i ett skrik. För hon visst liksom inte hur det skulle sluta. Hon skulle aldrig kunna påbörja det utan att få ut allt. Tänk om någon skulle ringa polisen när hon vrålade så fönsterrutorna sprack. Eller att någon överhuvudtaget uppmärksammade henne. Då skulle hon ju bli tvungen att förklara sig. & det ville hon verkligen inte."