dr. jekyll & mr hyde

tiden går så fort när man har roligt?
tristessen bränner hål i mitt sinne.
vissa dagar sprudlar jag av entusiasm.
men alla förhoppningsfulla planer grusas
i de ögonblick jag ser sanningen klar för mig.
jag har inget liv.

jag planerar att fly de alternativ som läggs fram.
bara vara ensam i en stuga, i en hängmatta.
utan tv, utan dator, utan telefon.
med bara mig, en cyckel och en sjö.
men jag har läkartider att passa.
och löften att hålla.

jag motsäger mig själv varannan sekund och stabil är inte mitt mellannamn. de chanser jag får spottar jag på men beklagar samtidigt bristen av sysselsättning. jag är latare än latast. jag har hamnat i ett stadie av apati. på riktigt apati. så van vid sysslolöshet att när tillfällena kommer, för det gör de ibland, så slås jag av meningslösheten och orken tryter. varför ens försöka? jag försöker säga åt mig själv att skärpa till mig men som vanligt så lyssnar jag inte. jag lyssnar aldrig på mina egna kloka råd. det enda jag behöver komma bort och fly ifrån är mig själv. men det är svårare än man kan tro. för jag är där hela tiden, nedvärderar mig själv och sänker mig med bitska komentarer och gliringar. du är inte vatten värd..

eller jag?

du är utråkad till döds, varje dygn varar en livstid. ligger i sängen fram till eftermiddag fast du tycker att du kommer i säng i vettig tid. försöker fylla dagarna med nonsensplaner men allting känns meningslöst och hela tiden är det en kamp. det här livet ter sig overkligt och du bara väntar på att det som är på riktigt ska knacka upp dörren. när tiden går i slowmotion hinner det förflutna ikapp och flåsar dig i nacken. du har inte stött på så här mycket förträngd ångest under ett så kort tidsintervall någonsin. åtminstonde under tid i traditionell mening. såna där minuter, timmar, dagar, veckor som alla andra tyckt räkna den i. du känner dig inte delaktig i den verklighet som andra räknar sig till och studerar bara världen utifrån. eller innifrån, innifrån din lilla bubbla av apati, orkeslöshet och självförakt. allting dödar dig långsamt. du vill bara nypa dig i armen eller slå dig på käften för att vakna till från den här (mar)drömmen. det var nästan bättre när du hade smärtan, den där fruktansvärda smärtan som sällskap för då visste du att du levde. utan den kan du inte ens förklara dina känslor eller handlingar och du undrar: vad fan sitter jag här för?!

& du är sjukskriven i fem veckor till...

100

det här bli mitt hundrade inlägg.
men jag skriver det bara för att tala om att det kanske dröjer
innan det står ngt av värde här.
de karvade äntligen i min hand i onsdags.
jag är hemma i minst sex veckor framöver.
men det är pain pain pain.
& så är det så jobbigt att skriva med en hand.

så, ta hand om er. i'll be back.

ingen story än.

ibland önskar jag att jag slapp använda ord.
& bara kunde spela en låt för er.
så ni kunde förstå.
att vad jag än vill säga just nu.
har det redan blivit sagt.
att stjäla är en synd.
& jag är inte den som trotsar moralen i onödan.

i övrigt druknar jag mest i skitig disk och otvättad tvätt.
är det något jag inte har tid med så är det att blogga.
men nu har blåtiran bleknat.
än finns det hopp om livet.

en bild säger mer än tusen ord?

vansinnes- helg.

just nu har jag inte riktigt orden.

men bild har jag lovat.

spekulationer är välkomna.

det kan ändå inte blir värre än de jag hört.

utförlig historia kommer.

nån annan gång, med andra ord.

& ja, det är värre än det ser ut.

rewind

jag tar tillbaka, inte allt men en del.
ibland har man bara pms.

så nu har jag mest storslagna planer och lust. måste passa på innan det rinner ut i sanden och lusten blir till apati. nån som har en miljon?

soundtrack; köttgrottorna - älska mig

jahaja. det var den helgen.
under veckan har jag insett många saker.
jag ska sluta försöka, det är ingen idé.
jag ska lägga hela mitt privatliv på hyllan en stund.
lägga fokus på jobbet. men mest av allt;
lägga fokus på mig. på carro. migmigmig.
jagjagjagjag, tränar lite här inför operation jävligt ego.

ingen tycks uppskatta ansträngningarna och jag får ingenting tillbaka. det gäller överlag i alla mina relationer och nu får det vara bra. nu sluter jag bubblan ordentligt. jag tänker inte ens sticka ut huvudet för att hjälpa er.

på jobbet får jag åtminstonde uppskattning och bekräftelse, jävlar i havet vad jag behöver, suktar, längtar efter som fuckingjävlabekräftelse! även om jag tydligen behöver lära mig ännu mer om att tygla mitt humör, vakta mina ord och fixa nya byxor. men ändå, jag är bra. jag är jävlajävla bra!


så; jag och min ständiga hallucination ska nu krypa i kojs så vi kan vakna tidigt. ta den där långpromenaden och ta hand om disken efter helgen. för det mina vänner, det; skulle jag må bra av.