eller jag?

du är utråkad till döds, varje dygn varar en livstid. ligger i sängen fram till eftermiddag fast du tycker att du kommer i säng i vettig tid. försöker fylla dagarna med nonsensplaner men allting känns meningslöst och hela tiden är det en kamp. det här livet ter sig overkligt och du bara väntar på att det som är på riktigt ska knacka upp dörren. när tiden går i slowmotion hinner det förflutna ikapp och flåsar dig i nacken. du har inte stött på så här mycket förträngd ångest under ett så kort tidsintervall någonsin. åtminstonde under tid i traditionell mening. såna där minuter, timmar, dagar, veckor som alla andra tyckt räkna den i. du känner dig inte delaktig i den verklighet som andra räknar sig till och studerar bara världen utifrån. eller innifrån, innifrån din lilla bubbla av apati, orkeslöshet och självförakt. allting dödar dig långsamt. du vill bara nypa dig i armen eller slå dig på käften för att vakna till från den här (mar)drömmen. det var nästan bättre när du hade smärtan, den där fruktansvärda smärtan som sällskap för då visste du att du levde. utan den kan du inte ens förklara dina känslor eller handlingar och du undrar: vad fan sitter jag här för?!

& du är sjukskriven i fem veckor till...