tiden går så fort när man har roligt?
tristessen bränner hål i mitt sinne.
vissa dagar sprudlar jag av entusiasm.
men alla förhoppningsfulla planer grusas
i de ögonblick jag ser sanningen klar för mig.
jag har inget liv.
jag planerar att fly de alternativ som läggs fram.
bara vara ensam i en stuga, i en hängmatta.
utan tv, utan dator, utan telefon.
med bara mig, en cyckel och en sjö.
men jag har läkartider att passa.
och löften att hålla.
jag motsäger mig själv varannan sekund och stabil är inte mitt mellannamn. de chanser jag får spottar jag på men beklagar samtidigt bristen av sysselsättning. jag är latare än latast. jag har hamnat i ett stadie av apati. på riktigt apati. så van vid sysslolöshet att när tillfällena kommer, för det gör de ibland, så slås jag av meningslösheten och orken tryter. varför ens försöka? jag försöker säga åt mig själv att skärpa till mig men som vanligt så lyssnar jag inte. jag lyssnar aldrig på mina egna kloka råd. det enda jag behöver komma bort och fly ifrån är mig själv. men det är svårare än man kan tro. för jag är där hela tiden, nedvärderar mig själv och sänker mig med bitska komentarer och gliringar. du är inte vatten värd..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar