oroshjärta

kommer hem från en dag på jobbet som andra beskrev som helvetisk. men jag kände mig lugn hela dagen och jag har sett värre.

men en sak har inträffat för första gången på ett tag. jag har tappat känseln i mina stortår. jag vet inte om skorna är för små eller om det bara är stålhättan som skaver men mina stackars små tår lider iaf.

nu när jag är fast anställd så kan ju jag kräva att få ett par utan att betala för dem. ska nog utnyttja det efter sommarn. efter en sån säsong är skorna oftast inte värda namnet ändå.

jag förbannar att mina högtalare till datorn är trasiga. för idag är en av de dagarna man vill gömma sig i alldeles för hög volym. men även där, fast inkomst. ha! jag kommer ju bli tät.. på min ofantligt stora kocklön(haha).

äh, blaj!

egentligen ville jag skriva det där ultimata inlägget, som förklarade allt och som rensade luften i mina lungor. men orden vill inte leta sig ut i fingertopparna utan stannar där de är. på min näthinna. tillsammans med bilderna från drömmen igår. jag ville skrika, gråta & döda på en och samma gång. jag läser orden från förr och finner tröst i de små förändringar som råder för tillfället. men inget varar för evigt och allting skiter sig när man är nödig sa ff. men jag saknar ändå ljud som nästan spränger mina trumhinnor, för jag orkar inte höra på mina tankar.

"& ingen bryr sig som du gör, ingen människa väger alla orden. om nån ändå skulle göra det, men låt då den stackaren göra det! "