inte ens tur med vädret

inget blir som man tänkt sig. åkte på nåt influensaliknande. missade mitt läkarbesök så jag sitter här med samma illaluktande gips. missade min planerade "semester" i stugan och har istället legat och svettats i mina egna lakan i min etta. det fick man, för att man för en gångs skull gjorde en plan och tänkte fullfölja den. in your face sa hin håle och spottade. jo tack, jag vet att jag var ett elakt barn och knappast har bättrat mig nämnvärt men kom igen, kom igen. jag kanske inte skulle vara så bitter och kall om jag slapp råka ut för all denna skit?

men jag borde väl inte gnälla. har äntligen hittat min mp3 spelare. imorn ska jag till banken och hämta ut pengar. sen ska jag till systemet och gör av med dem. på lördag ska jag bli full och vem vet vad som kan hända då.

i övrigt är jag mest frustrearad för att jag har ordförstoppning och de vill inte komma som vanligt. jag menar inte bara här utan i andra delar av mitt liv. jag brukar alltid ha saker att skriva och framför allt saker att säga. men den här svullnaden i halsen verkar sitta i, kanske om jag tog min astmamedicin som jag annars vägrar. öppna upp luftvägarna och dra ett ordentligt vårskrik som ronja. bara för att få slut på regnet, jaga bort vildvittror och andra demoner. jag är så trött på tillvaron och jag vet att jag tjatar hål i era öron om det men det är sant. jag är så jävla lam. men det är bara två veckor kvar nu och det här ska ta mig fan bli min sommar. det måste det för det kommer inte finnas någon i min närhet. alla drar men jag ska fan fixa det här själv.

jag känner mig bara så ynklig när jag inser, och det här är inget jag bara säger. en sak till, ett nederlag till, en sjukskrivning till... då går jag under. då kommer jag inte resa mig igen. jag känner det och det skrämmer mig till förbannelse. det bara måste bli bra nu. två veckor kvar.

men mitt ringfinger är fortfarande bortdomnat och jag börjar inse att det kommer förbli så. mitt lillfinger är krokigt också. men vad gör det om hundra år? då är jag ändå död.



oh, just det. trots att det bara är ni: ff, yster och den anonyma själen med fagra löften som läser än så blir det ingen snigelpost, visste ni att ett frimärke kostar fem och femtio? för att inte tala om kuvert och det faktum att min högerhand är gipsad. det blir nog ändå lättast såhär.

run forrest, run.

jag tänkte kanske fly ändå.
till den sär stugan.
ifall nån skulle sakna mig.

fast är det ens nån som läser här fortfarande?

dr. jekyll & mr hyde

tiden går så fort när man har roligt?
tristessen bränner hål i mitt sinne.
vissa dagar sprudlar jag av entusiasm.
men alla förhoppningsfulla planer grusas
i de ögonblick jag ser sanningen klar för mig.
jag har inget liv.

jag planerar att fly de alternativ som läggs fram.
bara vara ensam i en stuga, i en hängmatta.
utan tv, utan dator, utan telefon.
med bara mig, en cyckel och en sjö.
men jag har läkartider att passa.
och löften att hålla.

jag motsäger mig själv varannan sekund och stabil är inte mitt mellannamn. de chanser jag får spottar jag på men beklagar samtidigt bristen av sysselsättning. jag är latare än latast. jag har hamnat i ett stadie av apati. på riktigt apati. så van vid sysslolöshet att när tillfällena kommer, för det gör de ibland, så slås jag av meningslösheten och orken tryter. varför ens försöka? jag försöker säga åt mig själv att skärpa till mig men som vanligt så lyssnar jag inte. jag lyssnar aldrig på mina egna kloka råd. det enda jag behöver komma bort och fly ifrån är mig själv. men det är svårare än man kan tro. för jag är där hela tiden, nedvärderar mig själv och sänker mig med bitska komentarer och gliringar. du är inte vatten värd..

eller jag?

du är utråkad till döds, varje dygn varar en livstid. ligger i sängen fram till eftermiddag fast du tycker att du kommer i säng i vettig tid. försöker fylla dagarna med nonsensplaner men allting känns meningslöst och hela tiden är det en kamp. det här livet ter sig overkligt och du bara väntar på att det som är på riktigt ska knacka upp dörren. när tiden går i slowmotion hinner det förflutna ikapp och flåsar dig i nacken. du har inte stött på så här mycket förträngd ångest under ett så kort tidsintervall någonsin. åtminstonde under tid i traditionell mening. såna där minuter, timmar, dagar, veckor som alla andra tyckt räkna den i. du känner dig inte delaktig i den verklighet som andra räknar sig till och studerar bara världen utifrån. eller innifrån, innifrån din lilla bubbla av apati, orkeslöshet och självförakt. allting dödar dig långsamt. du vill bara nypa dig i armen eller slå dig på käften för att vakna till från den här (mar)drömmen. det var nästan bättre när du hade smärtan, den där fruktansvärda smärtan som sällskap för då visste du att du levde. utan den kan du inte ens förklara dina känslor eller handlingar och du undrar: vad fan sitter jag här för?!

& du är sjukskriven i fem veckor till...