...

det svider i mitt bröst & jag kan inte annat än längta efter den välbekanta rinnande sältan. jag är trött på att svälja klumpar och längtar efter den befriande känslan av att släppa ut allt svart genom väloljade tårkanaler.

& jag känner mig som världens minsta människa.
med värdens största ego.

för jag vill inte ens vara här!

jag tänker på alla gånger då jag har haft chansen att påverka. men allt jag gör är på egen vinning och allt jag ser är egna intressen. för jag vill inte ta det på mina axlar. jag vill bara sitta i trygga armar och andas ikapp med handen som stryker tröstande över min panna. lyssna till lugnande ord.

jag är ledsen att jag sviker.
jag är ledsen att jag inte kan vara där.
jag är ledsen för att jag inte ens vill vara här.